Dödens väntrum

En anhörig och jag har blivit hänvisade till väntrummet på cytostatikaavdelningen på det stora sjukhuset. Min anhöriga ska få sin  första cytostatikabehandling efter operationen. Diagnosen är bröstcancer.  Prognosen är ganska god men vi fruktar själva behandlingen och dess biverkningar.

I väntrummet sitter andra olyckssystrar och olycksbröder. Alla är lika oroliga som vi. De lider av olika cancersjukdomar. De flesta har varit här innan och är mitt uppe i en behandlingsperiod. Några få har drabbats av återfall eller metastaser.  I hopp om att åter bli friska ska de nu underkasta sig en ny behandling. Stämningen är spänd.

Vi väntar nervöst på att en sköterska ska ropa upp min anhörigas namn. De som varit med tidigare berättar att man är mer eller mindre utslagen åtminstone en vecka efter att de har pumpat in detta gift i kroppen. Och man tappar håret efter 18 dagar. Och vi har läst på nätet att plågsamma biverkningar kan sitta i länge efteråt…

Personal hastar förbi den lilla avbalkning i korridoren som fungerar som väntrum.  Ingen ser oss. Tomma blickar. Stressade anleten. Med snabba steg skyndar de förbi. Ingen hälsar på avdelningens ”kunder”.

Jag ser mig omkring. Det mesta ser slitet ut. Väggarna har en gång för länge sedan målats i någon slags smutsgul färg. Linoleumgolvet är illa medfaret och likaledes smutsgult. På väggen hänger några trista, blekta reproduktioner med naivistiskt glada motiv. Inget från landstingets förnämliga konstsamling. En anslagstavla med inaktuellt innehåll. Möbleringen utgör en märklig blandning. Ingen inredningsarkitekt kan ha satt sin fot här. Praktiska sjukhusmöbler är utplacerade, tillsammans med sådant som av någon anledning bara tycks ha hamnat här. Kanske är det gåvor från något dödsbo?

Väntrummet saknar dagsljus. Vi drabbas av en obehaglig känsla av att sitta instängda i en katakomb eller ett slags Dödens väntrum. Det vi betraktar i dessa lokaler utstrålar inte något som helst hopp. Det tycks i stället säga: ”Detta är gott nog till er! Ni har ändå inte så långt kvar i denna jämmerdal.”

När vi långt om länge kallas in i sjuksalen, där cytostatikan ska ges intravenöst, ser vi något som är än mer skrämmande. På 14  britsar ligger svårt sjuka människor uppradade, utlämnade inför allas blickar.  Namn, personnummer, diagnoser ropas upp. Här finns inte någon tillstymmelse till integritet.  

Till all lycka är själva sjukvården av högre klass. Åtminstone när min anhöriga kravlat sig upp på en av dessa britsar och blivit PATIENT. Välutbildad personal. Säkerhetstänkande. Hon blir behandlad med varsamhet och omtanke. Med något enstaka undantag. De sex behandlingarna kan genomföras som planerat. Och det är läkarbevakning de gånger det handlar om preparat som kan slå hårt mot hjärtat.

För några årtionden sedan betraktades en diagnos på bröstcancer nästan som en dödsdom. 2015 handlar det om individuella, effektiva vårdprogram. Enligt Socialstyrelsens Öppna jämförelser har den relativa 5-årsöverlevnaden i Sverige ökat från 65% på 1960-talet till närmare 90% 2014. Samma goda resultat har sjukvården uppnått för diagnoser som prostatacancer och malignt hudmelanom. Svensk cancervård är en framgångssaga. Och medarbetarna är mäkta stolta över de fina behandlingsresultaten. ”Vi klarar det här!” är det positiva budskap vi får.

Jag förstår bara inte varför denna välgrundade optimism har så svårt att spilla över på utformningen av de miljöer där verksamheten bedrivs. Hårt drabbade patienter hade förmodligen mått lite bättre om så varit fallet. Fortfarande kan dessa avdelningar se alldeles bedrövliga ut, som om de vore Dödens väntrum.

Äldreboendena behöver uppdateras!

Socialstyrelsens senaste undersökning (2014) av äldres åsikter om äldreomsorgen uppmärksammades i ett bra radioreportage om (bristen på) utevistelse i äldreboenden. På de flesta punkter i undersökningen var de gamla nöjda med vården och omsorgen. Men där framkom också att mer än var fjärde person i särskilt boende (en i sammanhanget anmärkningsvärt hög andel) var missnöjd med möjligheterna att komma ut. En fjärdedel (!) visste inte var man skulle vända sig med synpunkter och klagomål. Dessutom fanns en rätt omfattande kritik mot boendenas aktiviteter.

Under våren 2015 har en ny, ännu inte publicerad, enkätundersökning gjorts. Jag är rädd för att vi får höra samma klagomål där.

De gamlas inflytande och det särskilda boendets innehåll är inte kommunernas starka sida. Det som vårdtagarna klagar på kan ofta återfinnas som stolta mål i kommunala värdegrunder. Individens inflytande över tjänsternas innehåll är sådant som efterfrågas på snart sagt alla områden i 2010-talets samhälle. Detta är tydligen svårt att ordna på äldreboenden.

Det är nu dags för kommunerna att låta snack bli verkstad i verksamheter som man själv driver.  När sedan kommunerna handlar upp äldreomsorg måste de bli bättre på att kräva leverans av sådant som de äldre anser vara kvalitet i vården. Och kolla upp att överenskommen kvalitet levereras. Det gör man alltför sällan idag.

Äldreboendet befinner sig i otakt med tidens krav! Varför inte ta hjälp av ideella krafter i den nödvändiga förnyelsen? Lär av kvinno- och tjejjourerna!

Foto: Frida Rundberg

Vill välfärden ha alternativa utförare?

Ett av landets få alternativa äldreboenden, Vigs Ängar i Ystads kommun, försvinner i höst. Det startades 1995, i antroposofisk anda, av lokal vårdpersonal, intresserade medborgare och en engagerad arkitekt. Vigs Ängar utsågs 2013 av PRO till Sveriges bästa äldreboende. 2012 fick grundaren Lillemor Husberg utmärkelsen "Årets samhällsentreprenör" av tidningen Veckans affärer. 

Men nu har Förenade Care AB vunnit  en upphandling och ska ta över driften i ”Särskilda boendet Vigavägen 18”, som blir det nya, mera prosaiska, namnet på stället. Företaget tänker sig att detta äldreboende även framöver ska vara en förebild för Sveriges äldreomsorg. Verkligen en ny ambition i Förenade Cares historia! Det är bara att önska lycka till.
Som väl är ska den fantastiska byggnaden vara kvar. Den är ritad med antroposofisk inspiration av Lillemor Husberg. Den förblir, förhoppningsvis, en sevärdhet.

Ystads kommun har följt Lagen om offentlig upphandling (LOU). Man har gjort en kvalitetsupphandling med fast pris och med en hyfsat uppföljningsbar kvalitetsbeskrivning, låt vara med sedvanlig slagsida mot formalia. Problemet är inte Ystads tillvägagångssätt utan själva systemet.

Det som oroar är att idéburen verksamhet just nu tycks sakna en väg in i den svenska äldreomsorgen.  Endast några få procent av de som utför äldreomsorgstjänster kan hänföras till denna kategori  (Tillväxtverket 2012). Men trots detta har den ideella sektorn genom åren kunnat fungera som pådrivare, förnyare och impulsgivare inom välfärden. I hemtjänsten, missbruksvården och stödverksamheten för våldsutsatta kvinnor finns exempel på detta.

Äldreomsorgen behöver sådana vitamininjektioner.  Ideella krafter är ofta bra på att  identifiera behov och utveckla tjänster som ligger utanför dagens utbud.

Men vid upphandlingar har de nya idéerna svårt att hävda sig. Kommunernas kvalitetskrav har svårt  att ta sig ur boxen och generar ofta "more of the same". Sådant som kultur, estetik, människosyn och trivsel är förvisso svårfångade begrepp. Men de finns i regel inte ens antydda i upphandlingsdokumenten.

Kommunerna tycks nu ha insett att LOU är en bromskloss och har börjat runda denna lag. Mer än hälften använder den smidigare Lagen om valfrihetssystem (LOV)  i upphandlingar av hemtjänst (Socialstyrelsen 2015). Trots detta är ideella organisationer fortfarande sällsynta aktörer.

Särskilt boende upphandlas oftast enligt LOU. För ideella organisationer finns två stora hinder:  

1) De är oerfarna i upphandlingar och kommer ofta till korta mot rutinerade välfärdsföretag.
2) De har inte det kapital som behövs för att kunna anställa personal och organisera tjänster.

Kommunerna och de stora välfärdsföretagen dominerar som utförare i äldreboenden. Det fyrkantiga upphandlingsförfarandet sätter sina spår. Äldreboendena liknar varandra från Norrbotten till Skåne, oavsett om de är kommunala eller privata. De flesta är identitetslösa och har traditionell institutionsprägel.

Detta duger inte i ett samhälle där människor är vana vid att kunna välja exempelvis skola, primärvård och hemtjänst. Utan friskt blod och nya idéer riskerar äldreboendet att bli en anomali i välfärdssystemet, en antikverad, tungfotad rest från en annan tid.

Tillväxtverket vill underlätta för idéburna verksamheter att komma in i äldreomsorgen. De menar att upphandling i första hand bör ske genom LOV. Kapitalförsörjningen bör säkras genom samverkan mellan offentliga och privata aktörer.  Tillväxtverket föreslår en kombination av offentliga bidrag, medel från filantropiska fonder samt donationer.

Men den stora frågan är om kommunerna verkligen vill ha en sådan utveckling. Varken SKL eller kommunerna har varit särdeles intresserade av frågan. Kvinnojourerna är ett undantag. Och apropå alternativt utförande hör jag fortfarande kommunpolitiker säga att ”det där skulle vi kunnat göra minst lika bra i egen regi.” Här blottläggs en förfärande okunskap om hur innovationer skapas och tjänster utvecklas.

Om idéburen verksamhet ska kunna vitalisera svensk äldreomsorg räcker det inte med att skapa nya upphandlingsregler och andra finansieringssystem. Kommunerna måste också bota sin beröringsskräck för alternativ välfärd.

Läs mer:

Berit Rollén, Monika Olin Wikman: Vi vill inte bli gamla – som äldreomsorgen ser ut idag. SNS Förlag 2008

”Varför är det så få idéburna organisationer i välfärden?”. Rapport0142, Tillväxtverket 2012.

”Stimulansbidrag LOV – Slutrapport 2011-2014”.Socialstyrelsen 2015.

Foto: Frida Rundberg