Dödens väntrum

En anhörig och jag har blivit hänvisade till väntrummet på cytostatikaavdelningen på det stora sjukhuset. Min anhöriga ska få sin  första cytostatikabehandling efter operationen. Diagnosen är bröstcancer.  Prognosen är ganska god men vi fruktar själva behandlingen och dess biverkningar.

I väntrummet sitter andra olyckssystrar och olycksbröder. Alla är lika oroliga som vi. De lider av olika cancersjukdomar. De flesta har varit här innan och är mitt uppe i en behandlingsperiod. Några få har drabbats av återfall eller metastaser.  I hopp om att åter bli friska ska de nu underkasta sig en ny behandling. Stämningen är spänd.

Vi väntar nervöst på att en sköterska ska ropa upp min anhörigas namn. De som varit med tidigare berättar att man är mer eller mindre utslagen åtminstone en vecka efter att de har pumpat in detta gift i kroppen. Och man tappar håret efter 18 dagar. Och vi har läst på nätet att plågsamma biverkningar kan sitta i länge efteråt…

Personal hastar förbi den lilla avbalkning i korridoren som fungerar som väntrum.  Ingen ser oss. Tomma blickar. Stressade anleten. Med snabba steg skyndar de förbi. Ingen hälsar på avdelningens ”kunder”.

Jag ser mig omkring. Det mesta ser slitet ut. Väggarna har en gång för länge sedan målats i någon slags smutsgul färg. Linoleumgolvet är illa medfaret och likaledes smutsgult. På väggen hänger några trista, blekta reproduktioner med naivistiskt glada motiv. Inget från landstingets förnämliga konstsamling. En anslagstavla med inaktuellt innehåll. Möbleringen utgör en märklig blandning. Ingen inredningsarkitekt kan ha satt sin fot här. Praktiska sjukhusmöbler är utplacerade, tillsammans med sådant som av någon anledning bara tycks ha hamnat här. Kanske är det gåvor från något dödsbo?

Väntrummet saknar dagsljus. Vi drabbas av en obehaglig känsla av att sitta instängda i en katakomb eller ett slags Dödens väntrum. Det vi betraktar i dessa lokaler utstrålar inte något som helst hopp. Det tycks i stället säga: ”Detta är gott nog till er! Ni har ändå inte så långt kvar i denna jämmerdal.”

När vi långt om länge kallas in i sjuksalen, där cytostatikan ska ges intravenöst, ser vi något som är än mer skrämmande. På 14  britsar ligger svårt sjuka människor uppradade, utlämnade inför allas blickar.  Namn, personnummer, diagnoser ropas upp. Här finns inte någon tillstymmelse till integritet.  

Till all lycka är själva sjukvården av högre klass. Åtminstone när min anhöriga kravlat sig upp på en av dessa britsar och blivit PATIENT. Välutbildad personal. Säkerhetstänkande. Hon blir behandlad med varsamhet och omtanke. Med något enstaka undantag. De sex behandlingarna kan genomföras som planerat. Och det är läkarbevakning de gånger det handlar om preparat som kan slå hårt mot hjärtat.

För några årtionden sedan betraktades en diagnos på bröstcancer nästan som en dödsdom. 2015 handlar det om individuella, effektiva vårdprogram. Enligt Socialstyrelsens Öppna jämförelser har den relativa 5-årsöverlevnaden i Sverige ökat från 65% på 1960-talet till närmare 90% 2014. Samma goda resultat har sjukvården uppnått för diagnoser som prostatacancer och malignt hudmelanom. Svensk cancervård är en framgångssaga. Och medarbetarna är mäkta stolta över de fina behandlingsresultaten. ”Vi klarar det här!” är det positiva budskap vi får.

Jag förstår bara inte varför denna välgrundade optimism har så svårt att spilla över på utformningen av de miljöer där verksamheten bedrivs. Hårt drabbade patienter hade förmodligen mått lite bättre om så varit fallet. Fortfarande kan dessa avdelningar se alldeles bedrövliga ut, som om de vore Dödens väntrum.