Vilken roll har socialtjänsten i samhället? Vad är socialt
arbete? Och har den professionella utvecklingen fått stå tillbaka för det
ekonomiska/administrativa perspektivet? Dessa frågor dyker upp när jag, lite
självkritiskt, läser Stefan Moréns bok Undran
inför socialt arbete (Studentlitteratur 2015).
Morén är socionom och professor i socialt arbete. I boken
vrider och vänder han på etablerade perspektiv i socialt arbete. Genom att förvandla
det invanda till det icke självklara skapar han ny kunskap. Det är dessa
ambitioner som genomsyrar denna välskrivna, genomtänkta och uppfriskande bok.
Det sociala arbetet befinner sig någonstans mellan polerna
anpassning och omgestaltning. Och socialarbetaren bistår utsatta människor i
skärningspunkten mellan det individuella och samhälleliga. Det som händer i
mötet mellan socialarbetaren och den hjälpsökande människan har en avgörande
betydelse för resultatet.
Morén menar att socialarbetaren metodmässigt arbetar i
huvudsak efter två modeller. Han kallar dem bistånd typ 1 och bistånd typ 2.
Den förra metoden är traditionell med utredning, problemdefiniering och åtgärd.
Denna modell fungerar då det gäller materiella åtgärder som ekonomiskt
bistånd.
Den är dock oanvändbar då det gäller mänskligt bistånd. Om
den hjälpsökandes problem exempelvis är att lämna en destruktiv livssituation handlar
det om bistånd typ 2. Det gäller då inte ett avgränsat problem som kan åtgärdas
bort. Klienten själv är i högsta grad medagerande i det sociala arbetet.
Biståndsrelationen bygger på ömsesidighet, både i problemdefinieringen och i
att hitta alternativa livsmöjligheter. Socialarbetaren kan ibland känna sig
ifrågasatt och vara ute på djupt vatten. Därför måste hen arbeta
flexibelt, improvisatoriskt och med stor empati.
Forskningskunskapen är viktig för socialarbetarens
metodval. Morén anser att evidensbaserad
praktik behövs i det sociala arbetet. Men han påpekar också att utvärderade
metoder ofta behöver anpassas till den aktuella situationen. Han använder sig
av liknelsen handen i handsken. Socialarbetaren förfogar över en arbetshandske (evidensbaserade metoder) och det är den relationsskapande handen som gjuter liv i denna handske.
För att socialarbetaren ska klara sina komplicerade
arbetsuppgifter krävs att organisationen byggs upp efter andra principer än i
dag. Socialarbetaren måste ha tillgång till chefer som kan vägleda och stödja i det
dagliga klientarbetet. Den som ska bli chef i socialtjänsten bör därför ha kvalificerad
erfarenhet i det direkta arbetet med biståndssökande människor, menar Morén. Och för att hålla liv i denna kompetens krävs
att chefen då och då deltar i det dagliga arbetet med biståndssökande
människor.
Jag är tilltalad av Moréns bild av det framgångsrika sociala
arbetet liksom av förslagen till organisatoriska förändringar. Men
tyvärr befinner sig Moréns visioner långt ifrån socialtjänstens nutida vardag.
Detta är både bokens svaghet och dess styrka.
Kommunernas kraftiga besparingar under den ekonomiska krisen
i Sverige på 1990-talet gjorde att organisationerna slimmades och ledarskapet
fick ett ekonomiskt/administrativt fokus. Jag har en känsla av att utvecklingen
på den här punkten gick längst i äldreomsorgen. Sedan dess har det skett en
viss återgång. Antalet första linjechefer har åtminstone ökat i många
kommuner. Under 2000-talet har
socialtjänsten förbättrat statistik och jämförbarhet. Systematiken i arbetet
har också blivit bättre genom tillgång till vetenskap och beprövad erfarenhet. Exempel på detta är användningen av
kvalitetsregister (äldreomsorgen) och BBIC (individ- och familjeomsorg). Detta
har varit en viktig utveckling av socialtjänstens och hemsjukvårdens kvalitet.
En framgångsfaktor är även verksamheternas ekonomiska medvetenhet och
budgetdisciplin.
Men i utvecklingsarbetet har vi tyvärr glömt bort omsorgsrelationens
kvalitet, stödet till professionerna, brukarperspektivet och vilken betydelse allt detta har för
socialtjänstens resultat. Kvaliteten i omsorgsrelationen är dessutom svår att mäta.
Därför kan Moréns förslag uppfattas som utopier för framtiden. Men kanske kan kommunernas och landstingens stora rekryteringssvårigheter illa kvickt kräva förbättringar av professionernas villkor. Då befinner vi oss i
ett helt annat läge.
Stefan Moréns bok kan då ge många goda uppslag till
förändringar av det sociala arbetet och dess organisering.
Stefan Morén
Foto: Umeå Universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar