Varför bry sig om målen för cancervården?

Min anhöriga och jag sitter i väntrummet inför ett länge efterlängtat uppföljningssamtal med den behandlingsansvariga läkaren. Det gäller den bröstcancer som min anhöriga drabbats av. Operationen är genomförd, liksom cytostatikabehandlingen. Allt har gått enligt planerna, något så när. Den värsta pärsen är över, hoppas vi.

Men det är ett par saker som oroar oss. Vi har läst i lokaltidningen att landstingsrevisionen har följt upp hur klinikerna uppfyller de mål för cancervården som landstingsledningen satt upp. Det handlar om olika ledtider i vårdkedjan. Ett mål gäller väntetiden från diagnosbesked till operation. Ett annat mål är väntetiden från första kontakt med bröstmottagningen till plan för fortsatt behandling efter operation. Landstingsledningen har satt upp fyra sådana ledtidsmått som mål.

De genomsnittliga ledtiderna i landstinget når inte på någon av punkterna upp till målen. Landstingsrevisionen är mycket bekymrad. Den har hållit räfst- och rättarting med ansvariga klinikchefer.

Vi har inför vårt möte tittat på de specifika väntetiderna i min anhörigas fall. Det visar sig att hennes väntetider varit längre än de som satts upp i landstingets mål i två av dessa fyra fall. I ett av dessa är dröjsmålet förhållandevis långt, nästan två veckor.

När vi kommer in till läkaren frågar vi varför det ser ut så här och vad detta innebär för behandlingsresultat och återfallsrisk. Hon blir tyst en stund, sedan svarar hon frankt: ”Detta har inte någon som helst betydelse för behandlingsresultaten!”  Vi tycker att det  låter lite konstigt. Men vi är ändå lugnade och säger: ”Nähä. Det låter ju bra. Då behöver vi alltså inte oroa oss för att det gått lång tid mellan vårdtillfällena?” ”Nej”, säger läkaren, ”det finns ingen som helst anledning till oro för dessa små förskjutningar i tidplanen.”

Samtalet förlöper sedan i en bra och avspänd anda. Min anhöriga får svar på alla sina  frågor. Får besked om vilka biverkningar som kan förväntas, råd om hur de kan lindras, vad som händer om det, mot förmodan, blir återfall etcetera.

Vi går därifrån, ganska nöjda och tycker att de flesta frågetecknen blivit uträtade. Men det är något som fortfarande gnager: ”…inte någon betydelse för behandlingsresultaten…”, ”…små förskjutningar i tidplanen…”?? Kan detta verkligen stämma?

De ledtider som landstinget fastställt som mål har tagits fram av dess främsta experter på cancervård, främst inom kirurgi och medicin.

Ledtiderna är en slags operationalisering av rekommendationer i Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för bröstcancer.

Sverige har en mycket hög överlevnad bland cancerpatienter. När det gäller bröstcancer handlar det om nästan 90 %, internationellt sett en mycket hög siffra. Det aktuella landstinget ligger strax under det nationella genomsnittet på den här punkten, enligt Socialstyrelsens och SKL:s Öppna jämförelser. För denna klinik är resultatet, enligt Öppna jämförelser, lite varierande. Bland annat när det gäller diagnostik finns det en del att jobba med. Det finns alltså all anledning för kliniken att ta verksamhetens mål på allvar.

Om de här bristerna i måluppfyllelsen får allmänheten ingen information – från landstinget. Det är också svårt att få tag på en text om de ledtider för cancervården som landstinget fastställt. Landstinget tillhandahåller inget verktyg för patienten som hjälp för kravställande och egen kvalitetsgranskning.

När jag slår på sökmotorn på landstingets hemsida får jag bara upp en artikel om ett internt processarbete som förbättrat ledtiderna för bland annat bröstcancerpatienter. Landstingets resultat på den här variabeln har förbättrats i Öppna jämförelser. Inget om landstingsrevisionens skarpa kritik.

Journalisterna på landstingets kommunikationsavdelning tycks jobba som på vilket kommersiellt företag som helst. Produktens fördelar framhävs, men dess problem håller man tyst om. Ett märkligt arbetssätt när avdelningen finns i en demokratiskt styrd och av medborgarna finansierad verksamhet.

När vi kommit hem funderar vi över alla de fina värdegrunder och mål som landsting brukar fastställa. Vad tjänar dessa till när medarbetare inte känner till dem eller i vart fall inte bryr sig om att följa dem? I det här fallet har landstingsrevisionen äntligen satt ner foten. Vi hoppas att det hjälper.