Ett uppmärksammat rättsfall i en liten skånsk kommun visar
hur avgränsat socialtjänsten ser på begreppet individuella behov. Det visar
också vilka problem som kan uppstå när människors behov möter begränsade,
standardiserade resurser i den lilla kommunen.
Ärendet gäller en 97-årig kvinna. Hon har hittills haft hemtjänst
för beredning av måltider. Hon är döv sedan födseln och på senare tid har också
hennes syn försämrats. Hon kan inte längre läsa tidningar och böcker. Den
nedsatta synen begränsar också hennes möjligheter att kommunicera med
teckenspråk. Hon har kontakt med dottern, som inte bor på orten, genom
bildtelefon. Hon känner sig isolerad. Bristen på mänsklig kommunikation gör
henne orolig och ångestfylld och hon har svårt att följa med vad som händer omkring
henne. Hon känner sig allt mer deprimerad.
Kvinnan ansökte om plats i särskilt boende. Hennes skäl var
en snabbt försämrad hälsa, som inneburit
att hennes hjälpbehov blivit större. Hon
ville komma till ett särskilt boende med teckenspråkskunnig personal dygnet
runt. I hennes hemkommun finns inte något sådant boende. Men kvinnan och hennes
dotter hade besökt Lindängelund i Malmö, ett särskilt boende avsett för döva. All personal är kan teckenspråk. En plats var ledig på boendet.
Men kommunen beslutade att avslå hennes ansökan om särskilt
boende. Man ansåg sig kunna tillgodose behovet genom hjälp i hemmet. Hon erbjöds
trygghetslarm, hemtjänst samt teckenspråkskunnig kontaktperson 2 timmar per
vecka.
Lokalpressen uppmärksammade fallet. Kommunen utsattes för en
opinionsstorm och flera intresseorganisationer, med Sveriges Dövas Pensionärsförbund
i spetsen, riktade kritik mot kommunens agerande.
Kvinnan överklagade kommunens beslut till Förvaltningsrätten
och denna gav henne rätt. Visserligen ansåg
rätten att kvinnans fysiska behov kunde tillgodoses genom hjälp i hemmet. Men sociala och psykologiska faktorer gjorde att hon behöver ”en teckenspråkig
boendemiljö där hon ges möjlighet att bryta sin isolering”. Enligt rätten är
hon ”berättigad till särskilt boende med hänsyn till hennes behov”.
Där gav kommunen upp. Ansvarig nämnd beslutade att köpa en
plats på Lindängehus. Kvinnan får alltså den teckenspråkskunniga omgivning som
hon önskat.
Det hedrar givetvis kommunen att den ändrade sig, låt vara
under den mediala galgen. Ändå aktualiserar det här fallet flera problem.
Behovsbedömningen följde en alltför vanlig standard i
äldreomsorgen. Kommunen såg till en början bara till de basala behoven, inte
till det faktum att kvinnan är döv, har nedsatt syn och behöver hjälp att kommunicera.
Det finns anledning att fråga om mänskligt liv inskränker
sig till att äta, gå på toa och sova? Nej, självklart inte. Men ändå har det
sociala innehållet svårt att få plats i äldreomsorgen (Gunnarsson, 2008).
Jag tänker på Tove Harnett och Håkan Jönsson som i sin
forskning konstaterat att äldreomsorgen alltför ofta bedömer behov utifrån
interna referenser: ”Äldreomsorgen tenderar med detta att bli sin egen värld,
där frågor om likvärdighet och rättvisa mäts med hänvisning till andra
omsorgsbehov, andra omsorgstagare eller andra på samma boende” (Harnett,
Jönsson 2014).
Socialtjänsten tycks också vara låst av kommungränserna. Den lösning som kommunen till slut kom fram till i detta fallet borde vara
självklar när det gäller ovanliga behov. Tjänsteköp av andra kommuner,
särskilda boenden över kommungränserna och upphandling enligt lagen om
valfrihet (Tillväxtverket 2012), i samverkan med andra kommuner, är exempel på
sådant som skulle gör det lättare för en liten kommun att erbjuda adekvat hjälp till människor med sällan förekommande behov.
Men det är mer i det här fallet som väcker oro. Den
enskildes rättsliga ställning ser ut att vara oklar. Förvaltningsrätten kom
visserligen fram till att hänsyn bör tas till kvinnans speciella behov, men menar
samtidigt att det ytterst är kommunen
som avgör på vilket särskilt boende hon ”placeras”.
Vad hade hänt om kommunen struntat i kvinnans önskemål och bara
beviljat plats i ett av hemortens standardboenden (vilket är mainstream i
svensk äldreomsorg) och med uppbackning av kontaktperson några timmar i veckan? Förmodligen hade hon, trots att hon "vann" i Förvaltningsrätten, fått hålla tillgodo med det.
Risken är alltså stor, trots överklagande, att medborgaren blir hänvisad till välvilja från kommunen, även om densamma bryter mot portalparagrafen i
Socialtjänstlagen (1 kap. 1§ som bland annat handlar om människors aktiva
deltagande i samhällslivet och om att frigöra människors resurser) samt 3 kap
3§ i samma lag (om att personal ska ha lämplig utbildning och erfarenhet för
att utföra sitt arbete). Detta är mycket långt från vad lagstiftaren lovar i SoL 3 kap 5§, nämligen att insatserna ska planeras i samråd med den som behöver dem.
Att läsa:
Evy Gunnarsson: Socialt arbete – i otakt med ett åldrande
samhälle? Nordisk sosialt arbeid, 2008:02.
Tove Harnett och Håkan Jönsson: Sill och potatis till den ena
och entrecôte till den andra? Individanpassning och likvärdighet på särskilda
boenden för äldre. Socialvetenskaplig tidskrift 2014:3-4.
Varför är det så få idéburna organisationer i välfärden?
Rapport 0142. Tillväxtverket 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar