fredag 25 september 2015

SKL sviker de demenssjuka



Ska demenssjuka i särskilt boende ha personalstöd dygnet runt? Denna fråga har tragglats i välfärds-Sverige i snart fem år. Fortfarande saknas ett svar.

SVT:s Uppdrag granskning och Socialstyrelsens tillsyn uppmärksammade problemet redan hösten 2010. Tillsynen visade att över hälften av de undersökta demensboendena saknade bemanning hela, eller delar av, natten. Ett chockerande resultat. Som en reaktion på detta krävde en riksdagsmajoritet tvingande föreskrifter om nattbemanning.
Sedan dess har frågan hanterats av två regeringar, Socialstyrelsen och Inspektionen för Vård och Omsorg. Socialstyrelsen har presenterat ett förslag till riktlinjer. Men fortfarande saknas regler om nattbemanning i boenden för demenssjuka.  Och nattbemanningen i äldreboendena är fortfarande bristfällig, enligt IVO:s tillsyn.

Den viktigaste orsaken till detta dödläge är att Sveriges Kommuner och Landsting sedan 2010 envetet motsätter sig föreskrifter eller annan statlig reglering. Huvudargumentet är att kommunerna, och inte staten, bäst kan avgöra vilken bemanning som behövs i äldreomsorgen. Rätt tänkt, men resonemanget förutsätter att kommunerna visar ödmjukhet inför målgruppen. Det gör inte SKL och deras supporter-kommuner som relativiserar demenssjukas stödbehov.

Ändå saknas inte forskning som kan ge huvudmännen vägledning om hur nattstödet för demenssjuka ska fungera. I en rapport om sömnproblem har två sjuksköterskor, Jessika Sona och Maria Lindgren, gjort en sammanställning av internationella studier på området. Den visar att sömnstörningar är ett frekvent problem vid kognitiv funktionsnedsättning. Evidensen för läkemedelsbehandling är svag och omvårdnadsinsatser är därför att föredra. Av rapportens empiriska material framgår att vårdpersonalens viktigaste uppgift nattetid är att skapa det lugn och den ro som möjliggör en god sömn för patienten.

Sådana här resonemang om innehåll och kvalitet har inte hörts från SKL. Fokus ligger i stället på formella och ekonomiska faktorer. Kommunernas intresseorganisation anser bland annat att Socialstyrelsens förslag till föreskrifter är bristfälligt, att kraven på nattbemanning är en reform som medför kostnadsökningar och att frågan bör tas upp i övervägandena om det framtida välfärdsuppdraget och dess finansiering.
Eller med andra ord: de kommuner som idag inte har personal nattetid i demensboendena skulle inte ha råd med de kostnadsökningar som obligatorisk nattbemanning skulle medföra.

SKL:s argument utgår knappast från de demenssjukas bästa. Vi har sett att det vid demenssjukdom  kan finnas behov av mänskligt stöd för att somna. Demenssjuka kan rimligtvis också behöva hjälp  om det börjar brinna. Socialtjänstlagens portalparagraf (enligt vilken socialtjänsten ska arbeta för människors sociala trygghet) har gällt sedan 1982.
Och enligt riksdagens prioriteringsbeslut för sjukvården (även primärkommuner är sjukvårdshuvudmän) tillhör människor med nedsatt autonomi prioriteringsgrupp 1. Beslutet togs 1997.

Men brukarrelaterade argument tycks inte bita på SKL. Organisationen sätter ner foten för att markera principen om det kommunala självstyret. Samtidigt riskerar man att solka ner branschens anseende i kvalitetsfrågor.

Efter snart fem år är det nu dags för SKL att säga vad kommunerna verkligen vill i bemanningsfrågan. Hittills har man bara glidit förbi problemet genom säga vad man inte vill. För SKL kan väl inte på fullt allvar mena att det är OK att svårt demenssjuka ska klara sig själva nattetid? I ett svenskt särskilt boende - år 2015? 
SKL behöver nu förklara sina ståndpunkter för allmänheten. Bör demensboenden normalt vara bemannade hela dygnet? Om inte, varför? Om undantag kan göras, under vilka förhållanden anser SKL att detta är möjligt?

Hittills har SKL och deras supporter-kommuner bara hållit samhällets sköraste medborgare som gisslan i sin kraftmätning med staten. Det är osmakligt, oetiskt och i längden ohållbart.





Att läsa:
Maria Lindgren och Jessika Sona: Sömnstörningar hos personer med kognitiv svikt på slutenvårdsavdelning. Lunds universitet. Medicinska fakulteten, 2011.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar