tisdag 24 november 2015

Har socialtjänst, vård och omsorg någon nytta av forskning?


Staten gillar när forskning och praktik samarbetar. Men åtminstone i socialtjänsten är det svårt att få till det. Forskare är ofta skeptiska till statens och verksamheternas höga förväntningar.  Några hävdar att det saknas metoder för att använda forskning i praktisk verksamhet (Bergmark och Lundström), andra menar att forskning sällan är direkt användbar i praktiken (Tengvall).
Ibland har vissa forskare en arrogant inställning till att en kommun inte bara har ett utan många krav att uppfylla. Å andra sidan kan man skönja ett inte så litet bildningsförakt bland vissa kommunföreträdare.

Ändå gnetar FoU-verksamheter på över hela landet. Oftast med pengar från kommunerna. De paketerar forskningskunskap och de dokumenterar erfarenheter från professionerna eller från medborgarna själva. De hjälper socialtjänsten att förbättra kvaliteten. Men från stat och akademi får FoU sällan beröm efter förtjänst.

Trots detta går utvecklingen så sakta framåt, mot en kunskapsbaserad socialtjänst, vård och omsorg,. Vi har tidigare nämnt SKL-projekten Mest sjuka äldre och BoU-satsningen, där kommunerna stimulerats att följa upp och utveckla kvaliteten i den egna verksamheten. De är ett par lysande exempel.

Men tyvärr är det mera sällan som forskning, praktik och vårdtagare själva fixar ett mera långsiktigt samarbete. Ett av alltför få goda exempel finns i nordöstra Skåne. Här driver Högskolan i Kristianstad forskningsplattformen Hälsa i samverkan. Syftet är att forskningsresultat ska användas i det vardagsnära vård- och omsorgsarbetet, med tydligt fokus på den enskildes behov.
Det är en tvärvetenskaplig plattform där praktiken är en pådrivande aktör. De sex kommunerna i nordöstra Skåne liksom Centralsjukhuset i Kristianstad (Region Skåne)  deltar i finansieringen och  är med och bestämmer vilka forskningsprojekt som ska sättas igång. Nyttan för vårdtagaren väger här tungt.

Det händer ofta att socialtjänsten stöter på när man har något projekt som behöver forskningsstöd.
Så skedde inför Kerstin Blomqvists forskningsarbete Erfarenheter av vård och omsorgsplanering i samverkan. Kommunerna och sjukhuset ville där ha forskningens syn på vilken nytta patienten hade av nya metoder för vårdplanering. Efter en vetenskaplig prövning, som gjordes av högskolan, blev det ett forskningsprojekt av idén.
Liknande verksamhetsintressen finns i Sophie Schön Perssons doktorandprojekt om Medarbetskapets roll för en hälsoskapande arbetsplats, och Cecilia Gardstens aktionsforkning  Design av personcentrerad Internetservice för egenvård vid typ 2-diabetes. Sådant samarbete är vardag i denna forskningsplattform.

Vad är då hemligheten bakom den här ganska ovanliga satsningen? I nordöstra Skåne sluter man ofta upp bakom sina institutioner. Högskolan i Kristianstad har en stark ställning i trakten. Det finns behov av ett delregionalt kvalitetstänkande som motvikt till utvecklingen i Skåne, där satsningar ofta har en slagsida åt väster. Några av kommunerna är också små, med ett besvärligt arbetsmarknadsläge och låg skattekraft. Det gäller alltså att ta tillvara alla möjligheter till samverkan för att förbättra verksamheterna.

Sedan lyckas inte sådana här satsningar utan eldsjälar. I varje kommun, på sjukhuset och högskolan finns minst en strategiskt placerad person som verkligen brinner för FoU i vård och omsorg - och som fått berörda politiker med på galoppen.

Här är det är inte bara snack utan också verkstad. Forskningsplattformen Hälsa i Samverkan bör vara en inspirationskälla långt utanför nordöstra Skåne.  


Att läsa:

Anders Bergmark o Tommy Lundström: Socialstyrelsen, dronten och den evidensbaserade praktiken. Socialvetenskaplig tidskrift 2011:3.

Karin Tengvald: Behov av resultatorienterad kunskapsutveckling i socialt arbete. I Socialtjänstkommitténs delbetänkande om kompetens och kunskapsutveckling, SOU 1995





Eldsjäl 1: Anna-Karin Edberg, professor i omvårdnad. Forskningsledare. Foto: Sveriges Radio.





Eldsjäl 2: Johnny Kvarnhammar, f d medicinskt ansvarig sjuksköterska i Osby kommun. Foto: PRO.        

tisdag 10 november 2015

Går det att lita på socialtjänstens tystnadsplikt?


30 sekretessbelagda socialtjänsthandlingar från Malmö stad har de senaste åren landat i faxen hos Fransson & Books Bilservice i Svedala i stället för hos andra socialtjänstenheter. Handlingarna kommer enligt bilverkstadens ägare, Anders Book, från olika stadsdelar och den förklaring han oftast får är att ”detta inte hänt tidigare på den här enheten”.
Men nu har det hänt igen, enligt Sydsvenskan. Denna gång är det en socialtjänstenhet på Kirseberg som har skickat ett dokument med namn på 28 barn, födda utomlands, och med uppgifter på vad de har varit med om. Tidigare är det andra stadsdelar som gjort samma fatala misstag.
”Det blir för många siffror när de slår faxnumret. Därför kommer de till mig”, säger Anders Book till tidningen. Han säger också: "Jag känner mig inte trygg med att socialtjänsten sköter sekretessen så dåligt. Det är skrämmande."

Myndigheter eller företag som värnar om sitt varumärke hade för länge sedan kastat ut faxarna och löst dokumentöverföringen på annat sätt, kanske med hjälp av bud. Mail är ju uteslutet i det här fallet – av säkerhetsskäl.  



                               Telefax - spännande kommunikationsverktyg på 1980-talet.




Vad som helst, men detta får inte hända igen i en så känslig och viktig samhällsfunktion. Socialtjänstens anseende avgörs av allmänhetens tillit och förtroende. Förvissningen om att tystnadsplikten kan garanteras är en förutsättning för denna tillit. 

Blamagen med faxarna tyder på att socialtjänsten i Malmö tar lätt på det här med tystnadsplikt och medborgarnas förtroende. En så slapp och klantig inställning till en allvarlig sekretessläcka försämrar socialtjänstens anseende både som stödresurs för personer med sociala problem och som användare av kommunikationsteknik.

tisdag 3 november 2015

Nattbemanningen igen: SKL glömmer något viktigt – omsorgen om den demenssjuka medborgaren



Jag fick en del kommentarer till mitt inlägg 150925, om nattbemanningen i demensboendena.

Åsikterna kan, lite förenklat, delas upp så här:

Praktikerna, främst undersköterskor och sjuksköterskor, tycker att det bör vara självklart att demenssjuka i särskilda boenden ska ha tillgång till personal dygnet runt. Flera anser att det är en skandal att frågan överhuvud behöver diskuteras.

Statens tjänare håller tyst. De kommenterar varken det lämpliga med föreskrifter eller själva sakfrågan, nattbemanningen. Inte så konstigt med tanke på att förhandlingar mellan regeringen och SKL är på gång.

Representanter för kommunerna, några kommunstyrelseordföranden och socialchefer, ställer sig lojalt bakom SKL. Då nämner jag inte de socialchefer som med illa dold skadeglädje konstaterar att forna mönsterkommunen Piteå kölhalats i bemanningsfrågan och som samtidigt undrar vad SKL egentligen sysslar med i den här frågan.  Nattbemanningen i demensboendena är en självklarhet i våra kommuner, säger dessa förvaltningschefer mellan skål och vägg. Men sådant skriver de inte om i sina mail. Officiellt är kommunvärlden alltså enig. ”Vi vill inte ha någon statlig reglering”, heter det. Men de verksamhetsmässiga aspekterna i just denna fråga tar kommunernas företrädare inte upp.

                                                                   


Jag har förståelse för kommunernas aversion mot statlig detaljreglering. I ett system där staten genom lagar står för ramarna och kommuner och landsting ansvarar för verkstaden, finns alltid en risk för obalans mellan önskemål och resurser. Flyktingmottagningen är ett utmärkt åskådningsexempel på detta problem.
SKL har en skyldighet att då och då ställa staten mot väggen och kräva besked om välfärdens åtaganden och finansiering. SKL:s negativa inställning till föreskrifter som ska detaljreglera bemanningen i kommunala verksamheter är alltså begriplig.

Med detta sagt måste jag dock framhålla att problemet med nattbemanningen har två aspekter: den kommunalekonomiska och den etiska. Det gäller här att tänka på två saker på en gång. Det gör inte de kommunrepresentanter som jag varit i kontakt med. Och det gör inte heller SKL. Båda bryr sig mest om den ekonomiska aspekten.

För den familj, vars demenssjuka anförvant ska flytta till demensboende, är alla resurser uttömda, inklusive öppenvård och massiva anhöriginsatser. Den som, uttröttad av nattvak, inte längre klarar av vården och omsorgen, har svårt att tänka sig att det som då står till buds för den demenssjuka är ett ställe som saknar personal på natten. Ofta är det tilliten till kvaliteten i kommunens vård och omsorg som gör att en tveksam anhörig kan acceptera en flyttning. 

Socialstyrelsen konstaterade, vid gryningsräden 2009, att 60 % av de undersökta boendena var obemannade hela, eller delar av, natten.
OK, vi vet att SKL anser att denna siffra är våldsamt överdriven. Låt oss därför anta att vi behöver minska den med hälften. Är det inte en första klassens vårdskandal om 30 % av Sveriges demensboenden saknar personal nattetid? IVO ansåg för övrigt att det 2014 fortfarande fanns brister i bemanningen av kommunernas demensboenden.

Det är inte acceptabelt att SKL sväljer dessa pinsamma omständigheter under förevändning att man inte vill ha en statlig detaljstyrning. Om SKL inte vill att staten ska lägga sin näsa i blöt måste organisationen själv vägleda kommunerna i själva sakfrågan.
Vilket stödbehov har svårt demenssjuka på ett särskilt boende nattetid? Vad är nattpersonalens uppgifter i ett demensboende? Under vilka omständigheter kan bemanningen begränsas?
SKL har väglett kommuner och landsting i kvalitetsfrågor tidigare. Exempelvis lyckades man häromåret få nästan alla Sveriges kommuner att börja använda BPSD-registret. Med detta som verktyg har den svenska demensvården börjat förbättra kvaliteten i omvårdnaden om demenssjuka personer som lider av allvarliga psykiska och beteendemässiga symptom.

Vi väntar nu på SKL:s råd till kommunerna om nattligt stöd i demensboenden. De skulle vara till fördel för de demenssjuka medborgarna – och för kommunernas anseende i vård- och omsorgsfrågor.

Foto: Kunskapscentrum för demenssjukdomar, Region Skåne.