fredag 18 december 2015

Oproffsig verksamhet ger dålig kvalitetsutveckling



För en tid sedan var jag på en workshop. Den handlade om vård och omsorg om demenssjuka i Malmö.  
Läget var detsamma som i många andra svenska kommuner. Det fanns många goda idéer och embryon till nytänkande. Mycket har blivit bättre. 

De undersköterskor, Silviasystrar, sjuksköterskor och biståndshandläggare som var kunde peka på en rad förbättringar: 
Samverkan mellan kommun och primärvård har i de flesta stadsdelar tagit en fast form. 
Särskilda demensteam tillsammans med Silviasystrar och undersköterskor med demenskunskap arbetar för tidig upptäckt.

Allra bäst fungerar detta på Rosengård, där flertalet vårdtagare/patienter är födda utomlands. Detta innebär att demensvården även har kulturella och språkliga faktorer att ta hänsyn till. Samtidigt finns en viss skepsis mot vården bland en del invånare. Det finns familjer där man fortfarande vill att föräldrarnas förvirring ska hanteras ”inom familjen”.  Detta synsätt håller dock på att försvinna med nya generationer. 

Silviasystrarna på Rosengård arbetar mycket nära personalen ute i verksamheterna. Man tar också hjälp av stadsdelsvärdar, med sina stora kontaktytor, i arbetet med tidig upptäckt. Silviasystrar, sjuksköterskor i kommunen och på vårdcentralen samt biståndshandläggare samarbetar för att motivera för en demensutredning.  

Vårdcentralen på Bennets väg, som drivs av Region Skåne, använder i nära samarbete med Videnscenter for demens i Köpenhamn och Region Skånes kunskapscenter för demenssjukdomar, ett nytt testformulär (RUDAS). Det ger ett någorlunda rättvisande resultat oavsett utbildning och kunskaper i svenska. 

Men en sak är alla praktiker inom demensvården överens om: Det saknas en kommunövergripande vision och en struktur för demensvården. Och detta trots att det finns massor av goda idéer och embryon i vården och omsorgen. 

Har du hört det förut? Kan tänka det! Ofta ser det nämligen ut så här i äldreomsorgen. Det saknas inte nya djärva grepp. Men ofta hänger det på eldsjälar om det ska bli något av idéerna. Och när nyckelpersonerna försvinner, eller när de statliga stimulansmedlen tar slut, ja då avslutas också projektet. 

Varför är det så här? Varför sätter kreativiteten sällan några långsiktiga spår? Många ger nog politikerna skulden. ”De är inte intresserade av kvalitet! Budget i balans är det högsta målet”. Men förklaringarna är alltför lättköpta och populistiska. De räcker inte som skäl till den tröga metodutvecklingen i socialtjänsten. 

Jag menar att vi i professionerna har en stor del i ansvaret för att verksamheten inte alltid är i linje med medborgarnas förväntningar. Nya projekt startas med höga ambitioner från alla inblandade. I regel håller nog projekten vad de lovar. 
Jag säger ”nog” för vi vet inte. Projekten brukar nämligen inte utvärderas. I bästa fall kommer en rapport som skrivits av dem som varit ledare för eller medarbetare i det operativa arbetet.
Detta är naturligtvis alldeles för bristfälligt som underlag för beslut om fortsatt verksamhet med kvalitetsförbättringar som mål.  I stället borde socialtjänstens professioner (åtminstone de akademiskt utbildade) se till att projektens försöksperioder får en oberoende utvärdering. Då menar jag en vetenskaplig utvärdering som granskar hur verksamheten uppfyllt verksamhetsmålen och hur den tillgodosett brukarnas/patienternas behov. Det borde gärna finnas en hälsoekonomisk analys också. Detta bör budgeteras från början.
Det är ingen tillfällighet att demensverksamheten i Rosengård, med rejäl forskningsuppbackning, kommit längst och är mest etablerad i Malmö.

För, handen på hjärtat, hade du, om du vore politiker, varit beredd att klubba en miljonsatsning med ett underlag som består av fromma förhoppningar? Jag hade det inte!!



Med det önskar jag alla trogna följare GOD JUL och GOTT NYTT ÅR



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar