Nattbemanningen igen: SKL glömmer något viktigt – omsorgen om den demenssjuka medborgaren

Jag fick en del kommentarer till mitt inlägg 150925, om nattbemanningen i demensboendena.

Åsikterna kan, lite förenklat, delas upp så här:

Praktikerna, främst undersköterskor och sjuksköterskor, tycker att det bör vara självklart att demenssjuka i särskilda boenden ska ha tillgång till personal dygnet runt. Flera anser att det är en skandal att frågan överhuvud behöver diskuteras.

Statens tjänare håller tyst. De kommenterar varken det lämpliga med föreskrifter eller själva sakfrågan, nattbemanningen. Inte så konstigt med tanke på att förhandlingar mellan regeringen och SKL är på gång.

Representanter för kommunerna, några kommunstyrelseordföranden och socialchefer, ställer sig lojalt bakom SKL. Då nämner jag inte de socialchefer som med illa dold skadeglädje konstaterar att forna mönsterkommunen Piteå kölhalats i bemanningsfrågan och som samtidigt undrar vad SKL egentligen sysslar med i den här frågan.  Nattbemanningen i demensboendena är en självklarhet i våra kommuner, säger dessa förvaltningschefer mellan skål och vägg. Men sådant skriver de inte om i sina mail. Officiellt är kommunvärlden alltså enig. ”Vi vill inte ha någon statlig reglering”, heter det. Men de verksamhetsmässiga aspekterna i just denna fråga tar kommunernas företrädare inte upp.

                                                                   

Jag har förståelse för kommunernas aversion mot statlig detaljreglering. I ett system där staten genom lagar står för ramarna och kommuner och landsting ansvarar för verkstaden, finns alltid en risk för obalans mellan önskemål och resurser. Flyktingmottagningen är ett utmärkt åskådningsexempel på detta problem.

SKL har en skyldighet att då och då ställa staten mot väggen och kräva besked om välfärdens åtaganden och finansiering. SKL:s negativa inställning till föreskrifter som ska detaljreglera bemanningen i kommunala verksamheter är alltså begriplig.

Med detta sagt måste jag dock framhålla att problemet med nattbemanningen har två aspekter: den kommunalekonomiska och den etiska. Det gäller här att tänka på två saker på en gång. Det gör inte de kommunrepresentanter som jag varit i kontakt med. Och det gör inte heller SKL. Båda bryr sig mest om den ekonomiska aspekten.

För den familj, vars demenssjuka anförvant ska flytta till demensboende, är alla resurser uttömda, inklusive öppenvård och massiva anhöriginsatser. Den som, uttröttad av nattvak, inte längre klarar av vården och omsorgen, har svårt att tänka sig att det som då står till buds för den demenssjuka är ett ställe som saknar personal på natten. Ofta är det tilliten till kvaliteten i kommunens vård och omsorg som gör att en tveksam anhörig kan acceptera en flyttning. 

Socialstyrelsen konstaterade, vid gryningsräden 2009, att 60 % av de undersökta boendena var obemannade hela, eller delar av, natten.

OK, vi vet att SKL anser att denna siffra är våldsamt överdriven. Låt oss därför anta att vi behöver minska den med hälften. Är det inte en första klassens vårdskandal om 30 % av Sveriges demensboenden saknar personal nattetid? IVO ansåg för övrigt att det 2014 fortfarande fanns brister i bemanningen av kommunernas demensboenden.

Det är inte acceptabelt att SKL sväljer dessa pinsamma omständigheter under förevändning att man inte vill ha en statlig detaljstyrning. Om SKL inte vill att staten ska lägga sin näsa i blöt måste organisationen själv vägleda kommunerna i själva sakfrågan.

Vilket stödbehov har svårt demenssjuka på ett särskilt boende nattetid? Vad är nattpersonalens uppgifter i ett demensboende? Under vilka omständigheter kan bemanningen begränsas?

SKL har väglett kommuner och landsting i kvalitetsfrågor tidigare. Exempelvis lyckades man häromåret få nästan alla Sveriges kommuner att börja använda BPSD-registret. Med detta som verktyg har den svenska demensvården börjat förbättra kvaliteten i omvårdnaden om demenssjuka personer som lider av allvarliga psykiska och beteendemässiga symptom.

Vi väntar nu på SKL:s råd till kommunerna om nattligt stöd i demensboenden. De skulle vara till fördel för de demenssjuka medborgarna – och för kommunernas anseende i vård- och omsorgsfrågor.

Foto: Kunskapscentrum för demenssjukdomar, Region Skåne.

SKL sviker de demenssjuka

Ska demenssjuka i särskilt boende ha personalstöd dygnet runt? Denna fråga har tragglats i välfärds-Sverige i snart fem år. Fortfarande saknas ett svar.

SVT:s Uppdrag granskning och Socialstyrelsens tillsyn uppmärksammade problemet redan hösten 2010. Tillsynen visade att över hälften av de undersökta demensboendena saknade bemanning hela, eller delar av, natten. Ett chockerande resultat. Som en reaktion på detta krävde en riksdagsmajoritet tvingande föreskrifter om nattbemanning.

Sedan dess har frågan hanterats av två regeringar, Socialstyrelsen och Inspektionen för Vård och Omsorg. Socialstyrelsen har presenterat ett förslag till riktlinjer. Men fortfarande saknas regler om nattbemanning i boenden för demenssjuka.  Och nattbemanningen i äldreboendena är fortfarande bristfällig, enligt IVO:s tillsyn.

Den viktigaste orsaken till detta dödläge är att Sveriges Kommuner och Landsting sedan 2010 envetet motsätter sig föreskrifter eller annan statlig reglering. Huvudargumentet är att kommunerna, och inte staten, bäst kan avgöra vilken bemanning som behövs i äldreomsorgen. Rätt tänkt, men resonemanget förutsätter att kommunerna visar ödmjukhet inför målgruppen. Det gör inte SKL och deras supporter-kommuner som relativiserar demenssjukas stödbehov.

Ändå saknas inte forskning som kan ge huvudmännen vägledning om hur nattstödet för demenssjuka ska fungera. I en rapport om sömnproblem har två sjuksköterskor, Jessika Sona och Maria Lindgren, gjort en sammanställning av internationella studier på området. Den visar att sömnstörningar är ett frekvent problem vid kognitiv funktionsnedsättning. Evidensen för läkemedelsbehandling är svag och omvårdnadsinsatser är därför att föredra. Av rapportens empiriska material framgår att vårdpersonalens viktigaste uppgift nattetid är att skapa det lugn och den ro som möjliggör en god sömn för patienten.

Sådana här resonemang om innehåll och kvalitet har inte hörts från SKL. Fokus ligger i stället på formella och ekonomiska faktorer. Kommunernas intresseorganisation anser bland annat att Socialstyrelsens förslag till föreskrifter är bristfälligt, att kraven på nattbemanning är en reform som medför kostnadsökningar och att frågan bör tas upp i övervägandena om det framtida välfärdsuppdraget och dess finansiering.

Eller med andra ord: de kommuner som idag inte har personal nattetid i demensboendena skulle inte ha råd med de kostnadsökningar som obligatorisk nattbemanning skulle medföra.

SKL:s argument utgår knappast från de demenssjukas bästa. Vi har sett att det vid demenssjukdom  kan finnas behov av mänskligt stöd för att somna. Demenssjuka kan rimligtvis också behöva hjälp  om det börjar brinna. Socialtjänstlagens portalparagraf (enligt vilken socialtjänsten ska arbeta för människors sociala trygghet) har gällt sedan 1982.

Och enligt riksdagens prioriteringsbeslut för sjukvården (även primärkommuner är sjukvårdshuvudmän) tillhör människor med nedsatt autonomi prioriteringsgrupp 1. Beslutet togs 1997.

Men brukarrelaterade argument tycks inte bita på SKL. Organisationen sätter ner foten för att markera principen om det kommunala självstyret. Samtidigt riskerar man att solka ner branschens anseende i kvalitetsfrågor.

Efter snart fem år är det nu dags för SKL att säga vad kommunerna verkligen vill i bemanningsfrågan. Hittills har man bara glidit förbi problemet genom säga vad man inte vill. För SKL kan väl inte på fullt allvar mena att det är OK att svårt demenssjuka ska klara sig själva nattetid? I ett svenskt särskilt boende - år 2015? 
SKL behöver nu förklara sina ståndpunkter för allmänheten. Bör demensboenden normalt vara bemannade hela dygnet? Om inte, varför? Om undantag kan göras, under vilka förhållanden anser SKL att detta är möjligt?

Hittills har SKL och deras supporter-kommuner bara hållit samhällets sköraste medborgare som gisslan i sin kraftmätning med staten. Det är osmakligt, oetiskt och i längden ohållbart.

Att läsa:

Maria Lindgren och Jessika Sona: Sömnstörningar hos personer med kognitiv svikt på slutenvårdsavdelning. Lunds universitet. Medicinska fakulteten, 2011.